Jag ar helt fucked up, bokstavligt talat. Ta aldrig med nogon hem, som du hanglat med, som du kannt i 4-5 dagar. Hela mitt liv har hamnat upp och ner. Gar runt med en "jag-kanske-ar-gravid/ har-en-konssjukdom"-radsla. Fan, fan, fan. Inte sa att jag inte ville, jag var bara for full for att komma ihag vad han svarade pa "har du kondom?". Och nu har jag brakat med honom och bett honom dra at helvete efter att han forlampat min kladstil, kallat mig snobb, sagt att jag ar konstig och fragat om jag inte ar mentalsjuk. Bara for att jag ar blyg.

Jag kanner mig ratt ensam, fast jag ar inte ensam. Det ar bara det att jag kanner alla men ingen. Fan att folk inte fattar att jag ar sanhar! Jag ar jatteblyg i borjan av en relation. Jag svar pa allt jag ar det. Men det ar for att jag ar sa osaker pa mig sjalv, jag maste liksom kanna av laget for att passa in. Eller snarare kanna av laget for att se om jag passar in. Jag ar sa javla besatt av att passa in. Jag hatar det hos mig sjalv, jag avskyr det sa in i helskotta, men vad ska jag gora? Det ar san jag ar, gudarna ska veta att jag forsokt jobba bort det men det ar praktiskt taget omojligt. Jag kan inte bara borja prata om vad som helst med folk sadar.

Langtar tills imorgon for da ar det induction & enrolment och da kommer jag traffa andra kursare och da kan jag borja lara kanna folk pan riktigt. Jag vill traffa Amanda ocksa, men hon har ju flyttat till en stad 40min utanfor London. Vi far ta och ses nogon dag nar hon kan komma ner hit. Ville traffa Marcelina ocksa men hon ar tillbaka i Uppsala nu nar hon gjort klart sin master, aven om hon vill bo och jobba har men hon behovde en paus fran de hektiska har.

Ar alldeles tarogd nu nar jag inser att jag faktiskt ar mansklig. Later sakert helt weird, men jag har alltid trott att jag liksom kan lamna en massa manniskor bakom mig sadar, att jag inte kommer sakna dem. Men alla ska veta att det inte gar en enda dag da jag inte tanker pa alla dar hemma. Det gar inte en enda dag da jag inte tanker pa Lenitah, Robin, HANNA, Lovisa, Sandra (som jag forovrigt maste skriva ett riktigt brev till), Sara, Johanna, Itahisa, Lejla, mamma, pappa (ja, t.o.m honom!) och sjalvklart underbaraste Emilia!! Jag har totalt forstort mitt liv, alla relationer allt. Missforsta mig inte, jag alskar London, men jag saknar Goteborg en hel del. Mycket mer an jag trodde.

By the way, idag har jag svarta hogklackade skor med slejf, gra kjol som slutar over knana, svarta strumpbyxor, vit skjorta, svart-vit scarf, svart trenchcoat och min gucci-vaska (ny). Han kanske hade ratt, jag kanske ar en snobb...

Hela mitt inre skriker, men mina lappar yttrar inte ett ljud