Alla killar vill bara supa mig full och sedan, ja ni vet... Det är roligt för stunden, men i längden blir det tråkigt och väldigt ensamt. Jag avskyr när folk inte hör av sig dagen efter...:(

Mer paj, kanske?

Jag bör jogga imorgon eller så.

Lyssnar på musik och väntar på att jordgubbspajen i ugnen ska bli klar :D Älska Elin Sigvardsson.

Måste läsa igenom en massa papper så att jag vet vilka skolböcker jag ska köpa m.m Men det kommer väl att gå typ. Det var längesedan jag verkligen pluggade, har haft ett sjuhelveteslångt sommarlov! Från åttonde juni till 20:e september, jag ängtar efter att göra något. Faktiskt. Träffade en kompis ute förut och han sa något om att vi som går samma kurs ska kolla igenom lite böcker och så tillsammans någon dag. Vi får väl se. Nu ska jag kolla pajen! Syns senare!

Det blev ingen jazzfestival igår, det blev något totalt annat. Vet inte om jag ska ånga mig eller inte. Det är så jobbigt att vara jag, varje gång någon kommer nära mig så får jag en sådan impuls att stöta bort denne någon. Jag funderar på om det är en impuls som jag ska följa eller inte. Det kanske är en såndär impuls som man ska skita i, som typ sötsug. Undrar varför jag över huvud taget har den? Vad i mitt liv har gjort att mitt kognitiva schema säger mig att så fort någon kommer nära så ska denne stötas bort, att det är farligt att ha någon nära? Jag börjar fundera på om det var så med L, för jag fick nog den impulse där med. Det kanske har att göra med mitt ex, K? Ni vet iofs inte mycket om K,så jag får väl ta och berätta:

K och jag gick i samma klass i nian. Han var kort, spinkig och allmänt irriterande, vi var inte ens attraherade av varandra från början. Min, då, bästa vän A och hans bästa vän H slog vad med varandra, inom loppet av en vecka så skulle de fixa ihop oss. Så A sa till mig att K är upp över öronen förälskad i mig, och H sa självklart samma sak till K. På den tiden var jag mer eller mindre desperat och om någon så mycket som sa att de tyckte om mig så blev jag intresserad hux flux. Men det kändes som om det var något skumt bakom det hela. Så jag avvaktade, under tiden så kunde han inte sluta fråga mig om min msn-adress och till slut gav jag upp och gav honom den. När jag loggade in senare den dagen, började han skriva till mig så fort jag syntes på hans skärm, han skickade en massa röda hjärtan och bad och bönade om att få bli tillsammans med mig. Jag gav efter till slut, det var trots allt ganska roligt att vara så älskad! Så han blev min första pojkvän, och vi gick på bio tillsammans, pratade länge, hade allmänt trevligt ihop. Men det fanns en hake i det hela, enligt honom så fick ingen annan i världen få reda på om vår relation och om någon fick det så var det slut. På något konstigt vänster så luskade någon annan i vår klass ut det och han anklagade mig för att ha spritt detta till alla och att hans rykte skulle gå åt skogen nu när alla visste om att han dejtade en så FUL tjej. Han höll på så fram och tillbaka i flera veckor, gav mig nya chanser och när någon så mycket som nämnde att vi var ett par eller så, så var det definitvt slut! Det var ett mentalt helvete och jag tror att det var då som jag började akta mig för att komma så nära.